Min plats är osynlig. Ingen använder den. Ingen beträder. Ingen ser? Alla verkar gå förbi. Alla verkar gå bredvid. Inte ens de upptäcksresande små ser platsen. Eller använder. Eller beträder. Stenar, gräs och jord. Inget skräp. Cement som inramar. Cementtak som hindrar solen och ljuset att hitta in. Kanske en strimma morgonsol som går upp i öster. Men inte tillräckligt för att göra mörkret ljust. Ständig skugga. Ständig passage. Ständigt gråtråkig. Garage, bilar och avgaser gör inte platsen mysigare. Transportsträcka. Gammal, ung, vuxen, barn eller ungdom passerar. Genomfart. Cyklar, barnvagnar, skatare och fotgängare. Transport. Knöliga stenar. Jobbiga att gå på. Ojämn mark som börjar täckas med jord och vildväxande malplacerat gräs. Naturen börjar ta över. Göra till sitt? Det lilla gröna gräset det enda färgglada inbjudande. Det enda levande.
Området är byggt 1974. Gula stenhus med två garagevåningar under gården. I markplan inramat av affärer och caféer. Annedal är ett gammalt område från 1870-talet som bebyggdes med landshövdingehus för att råda bot på Göteborgs stora bostadsbrist. Då var Annedal en Göteborgs förstad. Idag räknas det som nästan centrala delar av stan.
Jag funderar mycket på hur gå vidare. Hur gör jag platsen rättvisa. Hur utnyttjar jag dess läge och dess struktur och uppbyggnad på bästa sätt. Vad vill jag? Hur vill jag? Varför vill jag? Jag vill att platsen skall bli sedd, användas och vara mer än passage och genomfart. Men samtidigt vill jag ge den en funktion som ger dem som behöver plats plats. Till vad? För vem? Varför?
Jag har mätt och jämfört och kollat lutningar och lägen. Känner att jag känner min plats tillräckligt för att gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar