Leva lycklig & dö gammal

Foto från blogg på Aftonbladet

På något sätt lever man livet odödlig tills något händer och man inser att man är dödlig och sårbar som alla andra man hör talas om. Livet får en annan färg när man varit där man inte vill vara och vänt. Man uppskattar saker och ting på ett annat sätt. Man ser, man hör med en annan nyans. Respekt för livet. Värdesätta kära och nära. Stunden som finns nu. Tillsammanstid. Ensamtid.

En barndomsväns lillasyster dog i cancer för ett par veckor sedan. Ung, mitt i livet med familj och barn. Det finns ingen mening med att någon dör ung. Barn ska inte dö före sina föräldrar i en god värld. Idealet att leva länge och ha hälsan kvar följer inte livets lotteri.

Bemöta blir svårt. Hur hanterar man andras sorg. Vad säger man. Vad gör man. Idealet är en värld utan död. Bara man blundar och låtsas så kanske man kan hålla döden stången. Vad är det som är så svårt att säga: jag finns här! Jag lyssnar, jag finns här om jag behövs. Bara en kram. Det är inte komplicerat men vi gör det komplicerat. Visst vill alla ha en värld utan död och olycka men vill vi ha evigt liv och traska runt år efter år. Tappar livet sin glans då?

Livet går vidare... det gör det hela tiden men det betyder inte att det kommer att bli helt bra igen. Kanske en aning mer levbart förhoppningsvis...

Tiden läker sår... så jävla banalt. För det blir inte bättre, men kanske en aning mer hanterbart. Men det är inte lätt att förlora och sakna.