Reflektion v. 7

(ill: Amanda Vähämäki)

Helt slut.
Didaktiskt trött.
Pedagogiskt utmattad.
Hjärnsläppt.
Upplevelser.
Bearbeta.
Förstå.
Ställningstagande.
Landa.
Gå vidare.
Vidareutveckla.
Aha!

Tänker mycket just nu.
Allt som vi vilar vårt samhälle och vårt lärande på. Allt som vi vilar människans bästa på. Alla människors lika värde. Alla människors lika rätt till ett värdigt liv. Alla människors lika rätt till utbildning. Alla människors lika rätt att få leva. Alla människors lika rätt att få uttrycka sig.

Skolan skall vara trygg och värna om individen. Skapa goda samhällsmedborgare. Lära ut de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Demokrati. Respekt. Omsorg. Medvetenhet. Förståelse. Samhörighet. Solidaritet. Jämställdhet.

Grundtankarna i FN:s barnkonvention handlar om att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Diskrimineringslagens ändamål är att motverka diskriminering och främja allas lika rättigheter. Socialtjänstlagen skall beakta och visa hänsyn för barnets bästa. Lagen om vård av unga skall präglas av respekt för barnets människovärde och integritet.

Alla människor är lika mycket värda. Är de verkligen det? På riktigt. Alltid. Liten som stor.
Det är så lätt att hamna utanför. Hamna bredvid. Bortanför. Utanför. Utan ansvar. Utan kärlek. Bortvald. Bortplockad. Bortsorterad. Bortglömd.

Jag blir inte förvånad att vissa barn blir som de blir när de växer upp. Påverkad av att bli plockad som nyfödd från sin mamma och att ha sjutton placeringar före man fyller 7 år. De viktiga åren när man behöver en nära kärleksfull ledsagare. Är det att vara en god samhällsmedborgare och att bry sig om sin nästa när man ljuger och manipulerar för barn och ungdomar att de skall få träffa sin mamma eller pappa om de följer med i bilen fast det enda det handlar om är att få barnet/ungdomen till nästa fosterfamilj eller nästa barnhem. Syskon som splittras utan förberedelse. Just nu öppnas arkiven för de barn och ungdomar som var placerade på Vidkärrs barnhem i Göteborg fram till 1976 då det stängdes. Ohyggliga historier om fysisk och psykisk misshandel.

Vi rör oss med fina ord och fina lagar och kursplaner. Vi snackar skit och struntar i våra medmänniskors rop på hjälp. Vi frågar hur andra mår men vill bara ha till svar: - Bra! Den nakna sanningen om hur någon verkligen mår är obekväm. Vi vill att allt skall vara underbart rosaskimrande. Vi blundar och hoppas att någon annan ser. Samtidigt som vi som pedagoger har en skyldighet att se och att anmäla vad som verkligen sker och se till att barnet och ungdomen har det bra.

Jo, jag hörde skriken när jag gick förbi.
Jo, jag såg att du inte mådde bra.
Men vad skulle jag göra?!?!
Det gick ju bra, du mår ju bra idag.

Kärlek, goda relationer och goda samhällsmedborgare.
Är vi verkligen goda samhällsmedborgare?
Har vi verkligen alltid barnets bästa som mål?
Ger vi barnen den kärlek och omsorg som de har rätt till?
Den lyckliga barndomen är den till för alla?

Konflikterna gottar sig, gror in sig och boar hos mig. Skall bli intressant och starta serieritningen och gestaltningen. Det var bra med serie utställningen. Se på detaljer. Se hur andra löst. Att se att allt inte behöver vara så fint och perfekt. Språket. Att säga det man vill ha sagt. Bildspråket. Viktigare än den perfekta linjen.