Avslutningsvis...
Känns lite märkligt att sitta ner och skriva om sitt projekt när så många veckor har passerat. Det ger ett annat perspektiv på det jag har gjort. Jag tittar utifrån på något som jag har varit en del av men det känns så längesen. Dejavou. Jag känner igen och jag kan förnimma där jag var på riktigt en gång. Jag har varit tvungen att tvinga mig att gå tillbaka och försöka komma in där jag var förut.
Jag hade en svår start i början. En stor tröskel att ta mig över. Inget intresse alls för att göra det vi skulle göra. Tvingade mig till att gå in i projektet och arbeta med det utan att ha en klar slutbild. Vilket jag gärna gör, ser alldeles för långt. Vara i nuet och se vad som händer. Experimentera mer. Efter några veckor fastnade jag i projektet och hade kunnat fortsätta bra mycket längre än vad vi gjorde. Men nu när jag blev avbrupt avbruten känns projektet klart och avslutat.
Jag är inte nöjd med hur mitt projekt avslutades och det är kanske inte så konstigt. Men det är så det är och jag hade inte kunnat göra det annorlunda. Jag hade gärna sluppit den period som startade måndagen den 25 oktober kl 16:17. Jag skulle ju varit på redovisningar och inte oroat mig över livet på det sättet.
Jag är nöjd med den väg jag har vandrat under mitt projekt Pflaster och det har varit bra för mig att inte vara så strukturerad och organiserad. Fast det kanske inte alltid syns så har det varit stor skillnad för mig. Jag har vågat testa för jag känner att det finns någon där som fångar mig när jag virrar i periferin. Som fångar in mig och frågar vad jag gör och tänker.
Om jag skulle arbetat vidare med det hade jag nog fastnat i ljuset och utforskat det vidare för att se var det skulle kunna leda mig. Men samtidigt visste jag i utgångsläget att när kursen var slut så var det slut för mig på riktigt och därav lite svårt att nu i efterhand se vad jag skulle velat arbeta vidare med. Men jag minns mina lyckliga timmar i ateljén där färgerna och ljusen fångade in mig och ville mer.
Jag hade en svår start i början. En stor tröskel att ta mig över. Inget intresse alls för att göra det vi skulle göra. Tvingade mig till att gå in i projektet och arbeta med det utan att ha en klar slutbild. Vilket jag gärna gör, ser alldeles för långt. Vara i nuet och se vad som händer. Experimentera mer. Efter några veckor fastnade jag i projektet och hade kunnat fortsätta bra mycket längre än vad vi gjorde. Men nu när jag blev avbrupt avbruten känns projektet klart och avslutat.
Jag är inte nöjd med hur mitt projekt avslutades och det är kanske inte så konstigt. Men det är så det är och jag hade inte kunnat göra det annorlunda. Jag hade gärna sluppit den period som startade måndagen den 25 oktober kl 16:17. Jag skulle ju varit på redovisningar och inte oroat mig över livet på det sättet.
Jag är nöjd med den väg jag har vandrat under mitt projekt Pflaster och det har varit bra för mig att inte vara så strukturerad och organiserad. Fast det kanske inte alltid syns så har det varit stor skillnad för mig. Jag har vågat testa för jag känner att det finns någon där som fångar mig när jag virrar i periferin. Som fångar in mig och frågar vad jag gör och tänker.
Om jag skulle arbetat vidare med det hade jag nog fastnat i ljuset och utforskat det vidare för att se var det skulle kunna leda mig. Men samtidigt visste jag i utgångsläget att när kursen var slut så var det slut för mig på riktigt och därav lite svårt att nu i efterhand se vad jag skulle velat arbeta vidare med. Men jag minns mina lyckliga timmar i ateljén där färgerna och ljusen fångade in mig och ville mer.
Ivar Arosenius, En färgsymfoni
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar