Att arbeta med sin egen identitet och sina egna ställningstaganden relaterade till en grupp och andra individer är oerhört viktigt för alla människor. Utveckling sker i förhållande till andra människor och det är i det gemensamma mötet som individen kan pröva sina ställningstaganden och forma sin identitet. Det är oerhört viktigt att läraren har kunskap om hur en identitet byggs upp och hur man kan arbeta med att stärka elevernas kunskap om sig själva och sin egen utveckling. Att våga stå för sitt jag kräver kunskaper om och tillit till den egna identiteten.
I första workshopen (tisdag till torsdag) gav vi oss ut på en resa, enskilt och tillsammans, med utgångspunkt i åtta personliga ord för ordet jag, vilka lades ut på golvet i form av ett träd där nya ord bildade stammen och ”likadana” ord bildade grenar. Oerhört intressant att höra alla associationer. Att få instruktioner och genomföra men inte veta vad nästa steg blir eller om det blir ett nästa steg i processen har varit både roligt och lite jobbigt. Speciellt för mig som gärna tänker flera steg framåt för att kunna ha en beredskap…
Ur trädet valde jag ordet glad. Det fanns flera mer omfångsrika ord jag funderade på men valde tillslut ett ganska enkelt ord av den anledningen att jag nästan alltid är glad. När vi skulle välja en plats i rummet valde jag att stanna kvar på min ursprungsplats. Jag valde den för att den kändes trygg. Vi fick därefter med tejp inmuta ett område i valfritt utförande och storlek. Jag började med att markera ett mycket litet område och tankarna började fara iväg hur detta eventuellt skulle kunna påverka kommande instruktioner. Tänk om jag får instruktionen att bygga ett självporträtt inom min markerade gräns? Tejpen drogs bort och jag markerade ett betydligt större område. Inom området placerade jag ordet, två nya ord skrivna av mig och två av mig valda föremål. Därefter drog jag linjer till 653 (familj, pruttkudde) och 222 (hav, natur).
Vi bildade grupper efter hur våra områden var sammanlänkade. Jag bildade en grupp med 653 och 121. Tillsammans valde vi ut ord och saker som vi gemensamt kan stå för. Utifrån vad vi valt flödesskrev vi för att sedan använda delar av våra texter för att utforma en slogan. Jag har aldrig flödesskrivit innan och skrattade gott åt mina formuleringar och hur orden i texten åkte berg och dal bana. Det blev en mycket mörkare och mer kaosartad upplevelse textmässigt än vad jag kunnat ana. En djupare analys av texten skulle nog inte vara nyttig för vare sig mig eller läsaren…
I arbetet med mitt självporträtt, gjort av skräp, kastade jag mig bara in i arbetet och började bygga. Det enda jag tänkt kring var att jag ville ha ett slags tittskåp. Tidsbristen gjorde att jag var tvungen att gå framåt istället för att snurra in på detaljer och betydelser av det jag valde att illustrera. Att acceptera gjort, lämna och gå vidare för att nå målet, ett färdigt självporträtt, var för mig frigörande och riktigt bra. I efterhand kan jag konstatera att om jag haft mer tid hade jag skissat i huvudet hur jag skulle kunna göra mitt självporträtt och då hade det garanterat sett helt annorlunda ut.
När vi funderade kring varandras självporträtt och skulle skriva ett ord till varje fick jag bl.a. ordet sjukdom till min. Det var intressant då jag inte alls tänkt i dessa banor och att allergier, astma och autism smugit sig in i självporträttet representerade av medicinförpackningar. Att presentera mig själv utifrån mitt självporträtt kändes oerhört bra men ovant. Det var skönt att komma bort från alla typiska presentationer och se en annan dimension.
I andra workshopen (fredag) fick vi utifrån en vald sten hitta en tonåring som vi både enskilt och i grupp funderade vidare kring. Det var ett mycket intressant sätt att arbeta och strukturera upp en grupp väldigt verkliga tonåringar. Jag tyckte det var fascinerande att se och känna hur stenarna fick liv och blev människor med känslor, upplevelser, historia och framtid.
De människor vi uppfann finns i verkligheten och behöver stöd och trygghet för att utvecklas och finna en tillit till sig själva. Det är oerhört viktigt att inse vilken mångfald av människor som finns i vårt kommande arbetsliv. Att ett beteende och en attityd kan bottna i många olika erfarenheter och ställningstaganden.
Kommer att tänka på en artikel av Åsa Beckman jag läste i Pedagogiska magasinet (2009:1, sid. 6-11) där hon bygger upp en bild av en elev utifrån läroplanens mål. En tonåring som knappast existerar och hon menar att det i läroplanen inte finns spår av att eleven befinner sig i sitt livs värsta kris, puberteten. Intressant och samtidigt skrämmande läsning då det är den läroplan hela det svenska skolsystemet bygger på och att det är dessa mål våra elever skall ha uppnått vid slutet av nionde året.
Kan inte låta bli att tänka på: Egon med De lyckliga kompisarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar