Reflektion v 37: Det offentliga rummet

Arbete över gränserna (nybörjare HDK) om det offentliga rummet och förändring i detta. Vad vill jag förändra? Vad vill jag uppmärksamma? Vad är jag beredd att göra? Frågorna var många och tiden var kort för att hinna med både tankar och genomförandet. Efter tre dagars arbete redovisades nittio intressanta resultat!

Jag hade från början tänkt att mitt arbete skulle handla om barnens offentliga rum och då speciellt de mindre barnens lek. Lekplatserna är barnens område där de utforskar, fantiserar och leker. Lekplatserna är för det mesta anpassat efter barnens storlek och aktivitet. De vuxna deltar oftast inte aktivt utan blir i regel en bevakare eller bekräftare. De bevakar var barnet är och vad barnet gör. De bekräftar barnet genom blickar och ord.

Min tanke var att placera ut färgglada mönstrade figurer i mindre, för vuxna lite mer svåråtkomliga, utrymmen som i t.ex. en klätterställning. Barnen skulle kunna hitta figurerna och söka den vuxnes uppmärksamhet och ta med sig den vuxne in i sin upptäckt. Jag ville få den vuxne att vara mer aktivt deltagande och att den vuxne skulle sänka sitt perspektiv till barnets nivå (ej utvecklingsmässigt utan snarare höjdmässigt) och se det som barnet ser.

I det området vi blev tilldelade fanns ingen lekplats av det slag som jag tänkt mig och jag började då tänka på andra möjligheter. Jag hade nyss läst om hur viktigt beröring är för vår hälsa och att kramar (beröring) frigör kroppens må-bra-hormon oxytocin. Forskning visar att barn av idag är stressade och att mycket av deras stress beror på att vi vuxna överför vår egen stress. Jag ville genom en installation med krambudskap uppmärksamma förbipasserande om vikten av att krama varandra för att må bra, vilket känns lite ambivalent då man in influensatider uppmanar folk att undvika närkontakt. För mig låg den största utmaningen i att genomföra mitt uppdrag på egen hand.

Jag kände efter att jag genomfört kraminstallationen (små gubbar med budskapet att ge kramen vidare och två större lappar fastsatta i ett träd i en park) att jag inte var klar med min första idé. Jag kände att jag var tvungen att återgå till den ursprungliga idéen jag haft. Jag kände att det inte var rätt att överge det bara för att lekplatsen inte passade mig och mitt syfte. Jag kände att då måste jag anpassa idén för att passa en av de lekplatser jag mött i området. Jag gjorde en figur som med fantasi kan vara vilket djur som helst och en klippdocka. I båda motiven har jag utgått från barnteckningar. Jag placerade ut objekten i miljön kring en lekplats i en nivå där barnen kan upptäcka dem.

Jag tycker att jag genom båda projekten lyckats med det jag ville uppnå. I kramuppdraget så var mitt huvudsakliga mål att utgå från något som jag tror på och som jag kan stå för och med det som stabil grund utmana mig själv att ta plats och genomföra i det offentliga rummet. I lekplatsuppdraget ville jag genom att placera spännande och intressanta objekt i barnens offentliga rum uppmana vuxna att böja sig ner och se det som barnen ser och förhoppningsvis skapa en dialog mellan dem där barnets upptäckarglädje och lek står i centrum.

Ella Forsberg skriver i sin uppsats (Barnens park – stimulans för alla sinnen) att våra offentliga rum skall stimulera alla våra sinnen och att miljön runt barnen ska locka med stimulans samtidigt som barnen måste få lov att använda sig av sin inre motivation. Hon skriver vidare att om man utgår från sig själv vid utformandet av en park missar man de delar där barnen inte stimuleras på samma sätt. Hon menar att vi måste ta reda på vad som stimulerar barnen för att kunna nå dem i våra offentliga rum.

Jag tycker att arbetet har varit svårt och enkelt på samma gång. Jag har tänkt många tankar som jag ibland har haft svårt att strukturera och se en röd tråd i. Tidigare har jag gjort många ställningstaganden och platstaganden i det offentliga rummet men då haft en grupptillhörighet att luta mig tillbaka mot. Att vara ensam och att luta mig mot mig själv har varit en intressant och lärorik utmaning. Det är först nu när jag är klar med processen och ser det färdiga resultatet som jag kan se i ett vidare perspektiv hur jag hade kunnat bearbeta mina tankar och idéer vidare och kanske hade kunnat lösa uppgiften på ett mer finurligt sätt. Men samtidigt är jag nöjd med mitt resultat, jag har ju vågat, trott på mig själv och mina idéer!

P.S.

I det offentliga rummet finns många hus. Speciellt i en stad så ramas mycket av det offentliga rummet in av små, stora, låga, höga hus. Husen är staket som ramar in och visar var den fria ytan, det fria rummet finns. Jag hittade Adriennes hus och blev fullkomligt överförtjust! (Länk)