Reflektion v 40

Vi kommunicerar ständigt. Det mesta i samhället är uppbyggt på kommunikation. Det är svårt att ta sig undan och vara okommunikativ (eller vad det nu kan heta…). Kroppen är uppfylld av kommunikativa flöden och det är svårt att stänga av och vara tom. Även nattetid arbetar hjärnan med att bearbeta och sortera. Att använda sig av kreativa och skapande aktiviteter är ett sätt att bearbeta, undersöka och förstå livet.

Att få fram det man vill ha sagt är oerhört enkelt eller fruktansvärt jobbigt svårt. I min roll som pedagog är det lättare att få fram det jag vill ha sagt då jag har min roll att stötta mig mot. Som bara jag tar det mer av mig. Det blir personligt och naket oskyddat men samtidigt är närmande samtal underbara och utvecklande. Jag ser mig och mina tankar med andra ögon.

Dumma saker gör ont. Föräldrar i affekt säger och gör otroligt smärtsamma intryck, avstamp. Beskyddarinstinkt. Jag måste skilja på jobbrelaterat och privatrelaterat annars blir jag uppäten. Eleverna man möter har en bakgrund och verklighet som ibland är mycket svår och smärtsam. Det ställer höga krav på mig som lärare och person. För min egen skull måste jag stänga dörren när jag går hem från jobbet. Jobbet får inte infektera mitt hem. Jag måste ha ett ställe där jag är trygg och jag får lov att bara vara mig.

För mig är övningarna bra. Jag måste orka med att människor är inne i min integritetszon och ser och känner det jag gör. Jag framställer på mitt sätt och det är bara jag som kan öva fram en mer fördjupad kunskap. Det är jag som skall acceptera mig och mitt sätt att skapa, rita, framställa. Allt är rätt på sitt sätt. Men det är ibland jobbigt att blotta blocket. Att stå där och ta emot det som kommer. Som är bortom min kontroll. Som jag tar med mig.

Våga prata, lyssna på varandra. Ge varandra tiden att klara av att bidra med det innersta. Delge. Tar tid. För att våga prata måste man öva många gånger. Märkliga är att så som jag ser på en viss person kanske den ser på mig…

Alla har vi berättelser som är värda att se, att lyssna på, att samla på. Berättelserna gör mig till den jag är. Jag är värd att vara. Alla är värda att vara. Att synas. Att finnas. Att ta plats. Berättelserna är en del av min historia och kommande framtid. Berättelser är kultur och identitet.

Tydlighet. Jag bor mitt i tydliggörandet. Ord har så många förklaringar som rör till och skapar kaos och oförståelse. Bredda språket. Med avstamp i det primära och enkla? Kommunicering både förenklar och försvårar. Måste mottagaren alltid förstå allt? Måste allt alltid förklaras i detalj? Balansgång. Hitta rätt sak och säga vid rätt tillfälle på rätt sätt. Rätt och fel att säga utifrån vems bedömningsmall? Tala tydligt (länk), fånga intresse, röd tråd, innehåll kan vara bra om man vill ha åhörare kanske...

Att visa mig. En del av mig. Det är svårt, ibland svårare. Men lärorikt. Det är jobbigt men samtidigt bra att vara i centrum. Jag ger en del av mig, du ger en del av dig. Tillsammans arbetar vi. Tillsammans når vi en högre våglighet. Tillsammans ingjuter vi styrka. Det gäller att gilla läget och hoppa.


Hjärnan värker, är trött, men lycklig. Att arbeta med en annan hand och använda gråzoner. Nyttigt. Lärorikt. Sant att man har så detaljerade föreställningar som bara finns där och som man tror går att överföra till verkligheten. Frustration när det inte funkar. Ger det en chans när man borde ge det hundra… om det nu är värt att arbeta upp den förmågan. Bättre acceptera att det aldrig blir helt likt föreställningen. Eller? Använda kameran. Jag har många föreställningar jag måste besinna, släppa och låta vara. Jag måste lära mig att vara där i det jag gör och låta det bli som det blir. Det är faktiskt helt okej. Denna jävla prestationsångest.

Jag skall stoppa den alltför kritiska rösten i en låda och gömma den och glömma den. Jag skall lyssna till barnet i mig och berömma mig mer för det jag presterar. Jag skall vara stolt över det jag gör och säga att jag är bra. Jag är bra på att rita kossor! (eller vad det nu kan tänkas föreställa…)

Nu har jag hoppat och lever fortfarande…

P.S. Att spela sina roller får mig att tänka på Harry Potter fingerdockor-namnsång (länk), vilken gör mig GLAD!